Hög som ett hus!

Om någon har hört skrik med starka inslag av dödsångest från Gasverksgatan i Kalmar så var det bara vi. 

Kvällen har spenderats på Djursjukhuset med ett stycke hysteriskt skrikande hund, en storgråtande matte i en korridor och en leende lugn husse som den gråtande matten hittade vi den hysteriska hunden. Det ska tilläggas att vi tydligen har världen känsligaste och envisaste hund…

Vi kommer i alla fall in och konstaterar ganska snabbt att det inte går att göra något utan lugnande. Så Esther får en spruta för att man ska kunna göra rent operationssåret och ta en ordentlig titt i hennes öron (hon har fått öroninflammation pga tratten). Efter mycket om och men blir fröken lite dåsig. De börjar göra rent med lite bomull. Esther börjar skrika, matte börjar gråta. De går inte att hålla fast henne och jag klarar inte av att se henne skrika så jag går ut i korridoren. De pumpar in något direkt i bloden via en kanyl så att hon ska somna. Efter det borde hon vara helt borta men nejda, inte Esther inte… 

Och jag lovar att de skriken som sen ekade mellan väggarna på Djursjukhuset fick alla i hela väntrummet att titta upp förskräckt. Jag börjar gråta ännu mer ute i korridoren och tror att de tar död på henne eller att det upptått hemska komplikationer. Det ena hemska skriket avlöser det andra och det känns som det aldrig ska ta slut. 

Men det gör det, för efter ett litet tag (kändes som hundra år) kommer en glad veterinär ut. Jag går in, rädd och med gråten i halsen. Där står en jätteglad Peter med en Esther som är hög som ett hus. Tydligen har Esther skrikit åt ingenting typ. Hon har skrikit även fast de inte rört henne. Tydligen har vi en väldigt känslig liten dam.

Den mängd droger som cirkulerar i Esthers kropp just nu skulle nog räcka till en hel tomtearmé. Hon däckade/somnade först efter de gav henne återuppväckningsprutan! Hum?

På onsdag ska vi dit igen, då ska dränaget bort. Behöver jag säga att jag är helt slut och lite smånervös redan nu?